En Nisses liv...

Ibland kommer de där dagarna... de dagarna när jag mer eller mindre påminns om dig. Vissa gånger gör det förbannat ont, och vissa gånger gör det mindre ont. Men ont, det gör det... precis varenda gång.
Jag kommer inte ens ihåg hur många år sedan det var nu, för när jag påminns om dig känns det som om det var igår. Jag minns hur det kändes... hur förbannat ont det gjorde. Jag minns hur jag kände när du liksom försvann. När det inte längre var du som låg där i soffan, utan bara... ditt skal liksom. Någon gång under den där tiden, som jag aldrig ville skulle ta slut, försvann du. Du min älskade vän försvann, och det var den hemskade stunden i mitt liv. Jag minns hur förbannat tom jag blev inombords, när jag insåg att jag aldrig mer skulle få träffa dig. Aldrig mer få känna dig. Aldrig mer se din blick. Aldrig mer...

När jag tänker på dig är det inte den du var sista veckan, för den veckan var du inte dig själv. Nej, när jag tänker på dig så tänker jag på alla år jag hade tillsammans med dig. Första gången jag såg dig, hur förbannat söt du var. Jag tänker på alla gånger vi rymt tillsammans. I och för sej kom vi nästan aldrig längre än till gamla smedjan, men i alla fall. Det var vi två tillsammans mot alla andra. Jag tänker på alla gånger jag haft mitt huvud mot din bröstkorg, och tyckt att du varit den bästa huvudkudden man kunde ha. På alla gånger du har tröstat mej när jag varit ledsen, hur du har förstått mej när ingen annan gjorde det. Jag tänker på dig simmandes i älven med en pinne, eller allra helst en stor stock, i munnen på väg mot Petter och mig. Jag tänker på vintrarna när du snodde min mössa och kutade iväg med den med mig springade efter, skrikandes. Jag tänker på ditt stampande, och bestämda blick, när du skulle ha hårdbröd. Precis just då skulle du ha det, inte senare! Jag tänker på ditt "affande" i soffan, och på ditt "schäfervalpande". Jag tänker på dig, min älskade Julia.

Jag saknar dig så förbannat mycket vissa dagar. Jag saknar din blick. Jag saknar dina tassar, ben, huvud och svans. Jag saknar din lukt.  Jag saknar din päls. Jag saknar din bestämdhet. Jag saknar att kunna känna på dig. Jag saknar hela dig. Varenda liten sak med dig, det saknar jag. 
Tänk att jag efter så här lång tid fortfarande kan se dig framför mig. Jag kan fortfarande se hur du står på tröskeln mellan köket och vardagsrummet och tittar på oss, stampandes. Jag kan fortfarande se dig ligga i soffan, antingen sovandes eller också liggades på huvudet med baken i vädret, "affandes". Jag kan fortfarande se dig springa ditt snea spring på väg in, eller ut, med Bärta bara en bit framför. Jag kan fortfarande känna hur du känns...

Känslan av att veta att jag aldrig mera kommer få träffa dig gör mig så himla ledsen... för jag saknar dig, förbannat mycket. Du var, och är, den bästa jag vet. Du är min absoluta favorit. Min största idol, och ingen kommer någonsin att betyda så mycket för mig som du gjorde, och fortfarande gör... absolut ingen.